Historik över Smålandsstövaren.

Av

Ebbe Nordstrand

Smålandsstövaren har sin historiska bakgrund till
svensk jakthund, som bilder och manuskript antyder ha varit framgångsrik ända
sedan medeltiden. Hemvändande fältherrar, efter krig i östersjöprovinserna,
förde med sig hem till Sverige, hundar av olika härstamning och utseende med
stövareinslag. I samband med att allmogen 1789 fick tillgång till jakten, som
tidigare varit kungahusets och adelns previlegium, fick stövarjakten ett
uppsving från början av 1800-talet. I södra Sverige fanns under tidigt 1800-tal
jakthundar, som gick under benämningen smålandshundar, smålandsras, och i
landskapet Småland var de vanligt förekommande. Deras utseende i typ och färg
var genom sin härkomst mycket varierande, även om det förekom en del likartade
stammar både i Småland och inom övriga delar av landet.

År 1850 ger
Vilhelm Emanuel Källström (1817-1868) ingenjör och skogsförvaltare, ut första
upplagan av boken Handledning i jakt för nybegynnare, och andra omarbetade
upplagan 1864.I avsnitt om hunden skriver han sålunda om stövaren. Har något
spetsigare nos och mindre hängande läppar samt mindre långsträckt kropp än
rapphönshunden, färgen mestadels svart eller brun med gula eller vita ben och en
liten rund gul fläck över vardera öga. Dess bestämmelse är att uppvädra spåren
av hare, räv, rådjur m.m. och att med skall driva på dem, varvid jägaren
ställer sig i håll, där han har anledning tro att djuret skall gå fram.
Variationer: a) Tyska stövaren, mestadels rödbrun med vita ben, stundom mera
blek, är större och mera gänglig än följande, driver hare, räv m.m. väl icke så
snabbt som följande, men mera uthållande. b) Småländska stövaren: färgen
mestadels svart med gula ben, undre kroppsdelen och nos, stundom
rödbrun. Kroppsbyggnaden mera tät och sluten, med bredare bringa. Till storleken
är han mindre än förra. Driver hare, men är tillika fågelhunden och skäller
fågel. Han uppsöker nämligen orre, tjäder, järpe m.m. och jagar upp dem i träd,
under vilket han då ställer sig och skäller. Då fågelns uppmärksamhet härigenom
ledes på hunden, kan skytten med försiktighet lätt nalkas. Den förekommer över
hela Sverige.

De av Nils Månsson Mandelgren under sina resor i Småland
år 1873 avtecknade stövarna Fritz, i Åsen, och Pan i Odensjö socken styrker
detta.

Smålandsstövaretiken Clerry ställdes ut som nr 1 på den första
hundutställningen i Sverige, anordnad av H. M. Konungens Jaktklubb år 1886, och
ägdes av f.d. Löjtnanten grefve E. Sparre från Söderköping.

Hon var alltså den första utställda hunden i Sverige. I programmet från utställningen
kan man även läsa att det deltog 444 hundar varav 189 stöfvare. Clerry var inte
ensam smålandsstövare på utställningen.

Det fanns ett flertal smålandsstövare av, som det står Smålands ras, vilka kom från olika platser i landet och inte enbart från Småland. Härutöver fanns även korsningshundar där man kunde utläsa att små-ländsk ras ingick. En ras som kanske är en av sveriges äldsta.


Efter Svenska Kennelklubbens tillkomst år 1889 av främst
stövarjägare, var och är en viktig del i avelsarbetet tillkomsten av
utställnings- och jaktprovsverksamheten. En särskild avdelning bestämdes
handhava dessa inom SKK. Efter bildande av de första lokala stövarklubbarna år
1901 aktualiserades behovet av en specialklubb, vilket resulterade i bildandet
av Svenska Stövarklubben år 1912.


Ansträngningar i slutet av 1800-talet att mera renodla stövarraserna gjorde att även intresse väcktes för att försöka bevara och renodla smålandsstövaren. En av de grundstammarna har sitt ursprung i en stövarstam som fanns på 1870-talet hos en småländsk rävjägare, Daniel i Bohult. Den brukar benämnas vedastammen. Vedorna var småväxta och lurviga med god jaktduglighet. Stadsfiskal Arvid Claesson,
Huskvarna, och regementsveterinär J. O. Hederstedt, Jönköping, fortsatte senare
aveln med denna stam, som utvecklades mot en alltmer enhetlig exteriör med
bibehållna jaktegenskaper. Ett flertal smålands-stövare av vedastammen erövrade
höga priser på jaktprov. Flera personer var engagerade i detta arbete, men
kammarherren, friherre Fredrik J.von Essen på Strömsberg, vid Jönköping, omnämns
i början av 1900-talet som den aktivaste för att bevara den stubbsvansade
varianten av smålandsstövare.

Samma avelsmaterial ingår i de smålandsstövare som föddes upp av forstmästaren friherre Fredrik C. von Essen ”kennel av Myren” och Mary Stephens ”kennel av Tornö”.


Lantbrukare K. A. Johansson, Västansjö, Bogla, vars stam ägts sedan 1907 och därefter av sonen fabrikör Bertil Johansson,Tenhult, bygger på hundar från trakten av
Nässjö.

De mest enhetliga när rasen erkändes år 1921 var de norrbottniska smålandsstövarna, vilka dessutom visade sig ha bra jaktegenskaper med ett klangfullt och hörbart skall.

Den första smålandsstövaren som år 1922 stambokfördes i Svenska Kennelklubben, var Skoj av Myren 789 V, ägare Mary Stephens, Torne, efter det rasstandarden för smålandsstövare fastställts av SKK år 1921.

När smålandsstövaren erhållit egen rasstandard 1921 sammanfördes en tid därefter den gula gotlands- stövaren med smålandsstövarna.
Efter ytterligare något år senare överfördes gotlandsstövarna till att ingå i
hamiltonrasen.

Smålandsstövarerasen har under årens lopp tillförts nya hundar, ibland med inslag av främmande ras, som godkänts vid typbesiktning.


Ansträngningarna som gjorts under 1900-talet och fram tills idag för att
renodla de svenska stövarraserna har, efter många turer resulterat i att
smålandsstövaren ingår som en utav de fyra nationella svenska stövarraserna.

Under 1960 talet minskade antalet jaktprovsdeltagande smålandsstövare, och farhågorna för rasens framtid diskuterades. Några i stövarsammanhang ledande personer beslöt i upprop att sammankalla smålandsstövareägarna till en s k ”generalmönstring av smålandsstövare” i Folkets Hus Värnamo 1968. Därvid tillsattes en interimsstyrelse för bildade av Föreningen Smålandsstövaren, vilken efter
utfärdande av stadgar fastställdes bildad året därpå i Värnamo den 19 april
1969. Föreningen har senare bytt namn till Svenska Smålandsstövareföreningen
(SSF).


Genom bildande av en rasförening för smålandsstövarna, med de
utav ägarna gemensamma ras- och avelsintressena, kan man bara konstatera att med
gemensamma krafter under de gångna 35 åren har smålandsstövaren utvecklats och
blivit bättre både exteriört och jaktligt. Den har ett lugnt temperament och är
en trevlig klok familjehund. Jaktprovsdeltagande med rådjursrena smålandsstövare
är numera vanligt. Flera har under de senaste åren utvecklats och erövrat priser
i hög valör i elitklass. Individer av de numerärt små raserna kommer oftast i
skuggan av de stora vid större tävlingar som SM och landskamp. Vid tre
tillfällen har smålandsstövare lyckats hela vägen och kvalificerat sig till SM.
Den första var U J Ch Ketti-FB S 35239/81RR, den andra var J Ch Ajsings Ronja S
21746/87 RR och den tredje J Ch Gräddhyllans Ruff S 42922/99RR nu med en andra
placering och höga egenskapspoäng under det senaste verksamhetsåret. Föreningen
är en fristående rasförening som arbetar för att tillvarata, utveckla och
förbättra rasen, i samarbete med specialklubben Svenska Stövarklubben och SKK.
Föreningen bedriver en omfattande verksamhet med upplysning och utbildning i
allt som rör rasen. Man anordnar kurser och träffar samt ger ut en fyllig
årsbok. En avelskommitté handhar avelsfrågorna och genomför bl a
unghundsgranskning, samt har även en Arbetsgrupp för rasvård smålandsstövare,
enligt ett av SKK fastställt särskilt rasvårdsprogram för inkorsning av andra
raser. Avelsarbetet genomförs i samarbete med ledande genetiker för
husdjursgenetik vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), Uppsala, sedan lång tid
tillbaka.

Valpförmedling ombesörjes både av SSF och Avelsråden. En
viktig uppgift är att stimulera ägare av goda smålandsstövare till att delta i
jaktprov och utställningar. Föreningen har kontaktmän och avdelningar i alla
län, samt egen rasförening i Norge och på Åland, där intresset för rasen ökar.

Ebbe Nordstrand